En fälla som väldigt många hamnat i är att kämpa sig igenom det ena hälsoprogrammet (kost, träning osv) efter det andra för att ständigt återfalla i gamla mönster medan känslan av misslyckande eller otillräcklighet bara växer och växer. Det som många tänker är att ”när jag väl gått ned i vikt” eller ”när jag nått mina träningsmål” så kommer en känsla av inre frid att infinna sig och man kommer äntligen känna att man duger.
Det är lätt att falla för illusionen att vår egen känsla av tillräcklighet är rotad på ett fysiskt/praktiskt plan – men känslan av att duga som man är helt och hållet rotat på en känslomässig nivå och hålls på plats av mentala strukturer (tankar). I jakten av att springa ifrån eller i försöken att stänga ute smärta och otillräcklighet så springer vi samtidigt ifrån förmågan att uppleva välbehag och långsiktig hälsa. För att uppleva en känsla av tillräcklighet och att duga är det nödvändigt att inte längre ljuga för oss själva om vad problemet egentligen handlar om.
– Men det funkar ju för andra?!
När någon gått igenom en positiv fysisk förändring som man sedan bibehåller och dessutom i samma veva uppnår allt annat man har önskat – så kan det se ut som att t.ex. viktnedgången eller den vältränade kroppen ledde till att personen blev lycklig. Förklaringen – om man ställer några följdfrågor – är ofta att personen antagligen hade hälsosamma känslomässiga och mentala strukturer redan innan för att hantera ”framgång” – eller så läktes dom i processen av den fysiska satsningen. Som ex. – när någon äntligen står upp för sin hälsa och nya matvanor så leder det till diskussioner i de nära relationerna. Utan att kanske tänka på det som en följd av den nya kosten så har man även tagit itu med gamla negativa relationsmönster. I och med att man blev tvungen att utveckla självrespekt så kunde omgivningen plötsligt ge respons på den. Det i sin tur gav en ny känsla av att vara sedd och uppskattad på ett autentiskt sätt. Det kan se ut som att förändringen var ytlig men den skedde garanterat på fler plan än ett.
”Det spelar ingen roll hur många gröna smoothies vi dricker”
De som känner att de duger som de är oavsett hur de ser ut eller hur kroppen mår – relaterar till andra och världen på ett visst sätt. Vi som istället har haft ett känslomässigt sår som säger att ”jag duger inte” agerar i relationer och i livet på ett annat sätt. Vi fortsätter att känna oss otillräckliga och otillfredsställda – oavsett vilka konkreta, praktiska mål vi än uppnår.
Det spelar ingen roll hur många gröna smoothies vi dricker. Till slut ”fungerar” de inte längre – vi börjar kanske till och med att må fysiskt dåligt igen. Trots att vi ”äter bra”. Eller – när vi når våra fysiska mål så blir känslan av seger kortvarig. Den gamla känslomässiga programmeringen dyker strax upp och börjar styra våra tankar till att kritisera oss själva – så att vi antingen faller tillbaka i gamla spår eller sporras till att sätta nya mål för att prestera ännu bättre. (Sockerråttan med ständiga återfall och träningsnarkomanen som aldrig stannar upp kan alltså mycket väl drivas av samma typ av undermedvetna känslomässiga sår.)
Självkritiska tankar leder i sin tur till ytterligare negativa känslor – kanske av otillfredsställelse, kanske av hopplöshet, kanske till och med av självhat. När vi istället istället hittat känslan av att ”jag duger”, ”jag är tillräcklig oavsett” så kommer vi börja dricka gröna smoothies av rätt anledning – inte för att fixa oss själva för att vi tror att vi är trasiga utan för att vi vet att vi förtjänar att må bra. Vi kan helt enkelt inte kompensera för obalanser i ”känslokroppen” eller den ”mentala kroppen” med att endast fokusera på den fysiska kroppen.
Det vi hedrar kan vi förändra…
En del i att uppnå fysisk hälsa/balans innebär alltså även ta itu med våra begränsande känslomässiga mönster. Det behöver inte nödvändigtvis vara utmanande, men för många av oss är det det. I alla fall bitvis på resan.
Att vi tillåter förändring i vår ”känslokropp” innebär t.ex. att vi stannar upp och känner våra känslor utan att försöka åtgärda dom – bara tillåta dom att finnas. Känslomässiga mönster får vi också syn på genom att observera våra inre röster och att lyssna till vad de kommunicerar – i vår inre dialog. Genom att tillåta och observera det som är kan våra negativa drivkrafter komma upp i ljuset så att vi kan se dom och förändra dom.
Jag menar inte att alla måste gå igenom ett tungt och mörkt arbete av att syna sin barndom i sömmarna – långt ifrån! Men det som kanske krävs för att en förändring också ska leda till ett nytt liv – inte bara förbli en strävan – är en ibland obehaglig ärlighet. En villighet att se sig själv och att uppleva livet så som det är – inte som den version av oss själva som vi och andra konstruerat och försöker leva upp till.
För att förändra våra liv behöver vi ”hedra” vår smärta istället för att springa ifrån den, föröka fixa den eller låsa in den. När vi låter känslor vara, när vi observerar dom utan att döma dom som rätt eller fel kan de ”slappna av” och ebba ut.
De flesta av oss kommer att behöva öppna upp oss själva känslomässigt i någon typ av terapi, coaching eller i samtal i en eller flera nära relationer. Det innebär också för de flesta att ta ett steg i att bli självständig i att hantera sina känslor och tankar. Att ”äga” sin egen subjektiva upplevelse. Att erkänna och att ta ansvar för att det som vi känner och tänker faktiskt är inom vår egen kontroll.
Frågor för självreflektion:
- Om du har haft mål som (som du inte uppnått eller gång på gång misslyckats med) att gå ned i vikt, att bli mer vältränad eller att bli mer frisk och vital – reflektera – vad är det ditt undermedvetna tror att du ska känna/uppleva när du har uppnått dina mål – ge ex. på vilka tre grundläggande känslor som ditt undermedvetna tror du kommer att uppleva. Ex: kärlek, glädje, livslust/passion osv.
- Fråga dig sedan – vad är det jag tror om mig själv och världen som hindrar mig från att känna/leva ut de känslorna här och nu idag – och varje dag från och med nu villkorslöst?
- Vilka små steg kan jag ta idag för att lyfta/skifta de hindren nu?
